Ingen är färdig att bli pappa, inte ens den dag då man håller sitt eget barn i famnen för första gången. Att bli pappa är en process som kan ta olika lång tid. Oftast märker man inte att man blivit pappa förrän man kan se tillbaka och konstatera att man faktiskt har blivit det.
De första månaderna och kanske året är den tid då mamman skapar ett förhållande till barnet och pappan hjälper till så gott det går och där han kan. Eller så var det för mig. Då jag inte var hemma studerade jag eller jobbade. Det här var stundvis väldigt tung för hela familjen men min fru och jag hade bestämt att då moderskapsledigheten är slut får jag ta över där hemma och hon får återvända till arbetslivet.
Som studerande hör man till de fattigaste i Finland. Man får studiepenning och bostadstillägg. Då man får barn får man inte längre bostadsbidrag utan måste ansöka om allmänt bostadsstöd. Förutom studiestödet och bostadsstödet får man barnbidrag och vårdbidrag med tillägg, om man bestämmer sig för att vara hemma med barnet efter moderskapsledigheten i stället för att ha barnet på daghem. Man känner sig nästan rik då man får alla dessa bidrag – utan dem skulle det inte vara möjligt att skaffa barn i det här livsskedet.
I januari 2010 slutade jag jobba och inledde min karriär som studerande hemmapappa. Min fru började då jobba i treskift på ett gruppfamiljedaghem. Hon valde skiftarbete för att hon då skulle vara hemma på dagarna ibland så att jag skulle hinna studera.
Men av studerandet blev det inte så mycket. Barnet tog all uppmärksamhet och under den här tiden sov hon dåligt vilket gjorde att jag tidvis var väldigt trött på dagarna. Jag erkänner att jag hade sett alltför optimistiskt på mina möjligheter att hinna studera. Efter bara en kort tid som vårdledig fick jag konstatera att jag nu satsar på barnet och låter studierna komma på andra plats.
I början av min tid som hemmapappa skötte jag barnet ganska mekaniskt. Jag kollade på klockan när vi skulle gå ut och leka i parken och när vi skulle gå hem och börja laga mat så att vi skulle hinna äta i rätt tid och ta dagsvilan i rätt tid. Efter en tid blev jag mer avslappnad, trots att jag ännu anser att rutiner är viktiga.
Då vi var tillsammans satsade jag till hundra procent att vara med min dotter och kom därför inte alltid ihåg att tvätta, städa och diska utan lekte istället med henne. Eftersom hon alltid har älskat att ordna och stapla saker så var det det vi gjorde största delen av tiden, om vi inte läste böcker som var hennes andra stora intresse.
Ibland åt vi lunch i skolan med vänner och lyckades kombinera barnets sovtid med någon föreläsning. Då fick hon sova utanför klassrummet. Ibland fick hon också vara med på en lektion. Att ta med sina barn på universitetsföreläsningar är inte uppskattat av alla och det kan vara bra att fråga av sin föreläsare om det är okej. Jag studerar specialpedagogik på pedagogiska fakulteten i Vasa och vill tro att våra föreläsare kanske har extra stor förståelse.
Överlag var attityden till att jag var studerande och förälder väldigt positiv. Många tyckte att det var fint att jag tog mig tid att vara hemmapappa och att jag var lyckligt lottad som kunde vara det. Det är inte lika lätt att slita sig från en arbetsplats för en längre tid, menade de.
I september 2010 återgick jag till mina studier på heltid och vår dotter började på dagis – vilket hon älskade. Dagisplatsen är gratis för oss låginkomsttagare och nu framskrider studierna i betydligt snabbare takt. Jag har också mer utrymme för mig själv, men ofta konstaterar jag att vårdledigheten var en av de viktigaste tiderna i mitt liv. Den möjlighet att knyta an till min dotter som jag hade under mina nio månader hemma har haft stor betydelse för det speciella band som finns mellan mig och henne. Min tid hemma gjorde vår familj till en ännu starkare familj.
Dessutom har jag fått vara den förälder som vet bäst, vilket kan vara skrämmande. Det händer så lätt att man går omkring och tillrättavisar sin partner fast man borde ge utrymme också för hennes och barnets samhörighet.
Så när jag nu ser tillbaka på min dotters två första år i denna värld och frågar mig själv när jag blev pappa, är mitt svar att jag kände att jag blev pappa efter några månader som vårdledig. För då hade jag en stark anknytning till min dotter och jag visste hur vi fungerade ihop. Efter det har jag haft ett mycket gott förhållande till mitt barn, ett sådant som jag önskar att många andra pappor skulle ha möjlighet att utveckla redan då barnet är riktigt litet.
Oscar Lehtinen
Kolumnisten driver också en pappablogg, http://pappa.ratata.fi
Bloggens inlägg (Atom)