Pappabloggen Rebirth

Hellou!
Eftersom jag har en hel del på gång så kommer jag inte att fortsätta att skriva denna blogg här och nu. Men kom gärna in på oscarlehtinen.com där jag fortsätter mitt bloggskrivande om att vara pappa. Tyvärr är inte den en renodlad pappablogg som ni kanske hade önskat.

Men nyheten är att ett till barn är på kommande och pappa Oscar kommer säkert att skriva mer om det bara han hinner. Men inte här utan på oscarlehtinen.com

Ulraljudsbilden med tillhörande bloggtext här

/Oscar
Publicerad 11.02.2012 kl. 23:02

Pappabloggaren Oscar

Hejsan! Efter en lång paus på denna blogg så tänkte jag ta o meddela att jag helt enkelt inte hinner skriva på denna blogg för tillfället. En del av orsakerna är att jag hårt jobbar med konst på fritiden, gradun i skolan och resten av tiden jobbar jag på ungdomsbussen.fi. Så allt som skrivs som möjligen skulle passa in här skriver jag ner på oscarlehtinen.com. Kom gärna in där på besök. Försöker återuppta bloggskrivande här i ett senare skede igen. Men hej så länge och kom gärna in på min huvudblogg. Där lägger jag mängder med bilder och skriver om lite ditt och datt som ofta är konstrelaterat på något vis. /Oscar oscarlehtinen.com
Publicerad 23.08.2011 kl. 20:46

Den studerande pappan (ur Tidningen Folkhälsan)

Ingen är färdig att bli pappa, inte ens den dag då man håller sitt eget barn i famnen för första gången. Att bli pappa är en process som kan ta olika lång tid. Oftast märker man inte att man blivit pappa förrän man kan se tillbaka och konstatera att man faktiskt har blivit det.

De första månaderna och kanske året är den tid då mamman skapar ett förhållande till barnet och pappan hjälper till så gott det går och där han kan. Eller så var det för mig. Då jag inte var hemma studerade jag eller jobbade. Det här var stundvis väldigt tung för hela familjen men min fru och jag hade bestämt att då moderskapsledigheten är slut får jag ta över där hemma och hon får återvända till arbetslivet.

Som studerande hör man till de fattigaste i Finland. Man får studiepenning och bostadstillägg. Då man får barn får man inte längre bostadsbidrag utan måste ansöka om allmänt bostadsstöd. Förutom studiestödet och bostadsstödet får man barnbidrag och vårdbidrag med tillägg, om man bestämmer sig för att vara hemma med barnet efter moderskapsledigheten i stället för att ha barnet på daghem. Man känner sig nästan rik då man får alla dessa bidrag – utan dem skulle det inte vara möjligt att skaffa barn i det här livsskedet.  

I januari 2010 slutade jag jobba och inledde min karriär som studerande hemmapappa. Min fru började då jobba i treskift på ett gruppfamiljedaghem. Hon valde skiftarbete för att hon då skulle vara hemma på dagarna ibland så att jag skulle hinna studera.

Men av studerandet blev det inte så mycket. Barnet tog all uppmärksamhet och under den här tiden sov hon dåligt vilket gjorde att jag tidvis var väldigt trött på dagarna. Jag erkänner att jag hade sett alltför optimistiskt på mina möjligheter att hinna studera. Efter bara en kort tid som vårdledig fick jag konstatera att jag nu satsar på barnet och låter studierna komma på andra plats.

I början av min tid som hemmapappa skötte jag barnet ganska mekaniskt. Jag kollade på klockan när vi skulle gå ut och leka i parken och när vi skulle gå hem och börja laga mat så att vi skulle hinna äta i rätt tid och ta dagsvilan i rätt tid. Efter en tid blev jag mer avslappnad, trots att jag ännu anser att rutiner är viktiga.

Då vi var tillsammans satsade jag till hundra procent att vara med min dotter och kom därför inte alltid ihåg att tvätta, städa och diska utan lekte istället med henne. Eftersom hon alltid har älskat att ordna och stapla saker så var det det vi gjorde största delen av tiden, om vi inte läste böcker som var hennes andra stora intresse.

Ibland åt vi lunch i skolan med vänner och lyckades kombinera barnets sovtid med någon föreläsning. Då fick hon sova utanför klassrummet. Ibland fick hon också vara med på en lektion. Att ta med sina barn på universitetsföreläsningar är inte uppskattat av alla och det kan vara bra att fråga av sin föreläsare om det är okej. Jag studerar specialpedagogik på pedagogiska fakulteten i Vasa och vill tro att våra föreläsare kanske har extra stor förståelse.

Överlag var attityden till att jag var studerande och förälder väldigt positiv. Många tyckte att det var fint att jag tog mig tid att vara hemmapappa och att jag var lyckligt lottad som kunde vara det. Det är inte lika lätt att slita sig från en arbetsplats för en längre tid, menade de.

I september 2010 återgick jag till mina studier på heltid och vår dotter började på dagis – vilket hon älskade. Dagisplatsen är gratis för oss låginkomsttagare och nu framskrider studierna i betydligt snabbare takt. Jag har också mer utrymme för mig själv, men ofta konstaterar jag att vårdledigheten var en av de viktigaste tiderna i mitt liv. Den möjlighet att knyta an till min dotter som jag hade under mina nio månader hemma har haft stor betydelse för det speciella band som finns mellan mig och henne. Min tid hemma gjorde vår familj till en ännu starkare familj.

Dessutom har jag fått vara den förälder som vet bäst, vilket kan vara skrämmande. Det händer så lätt att man går omkring och tillrättavisar sin partner fast man borde ge utrymme också för hennes och barnets samhörighet.

Så när jag nu ser tillbaka på min dotters två första år i denna värld och frågar mig själv när jag blev pappa, är mitt svar att jag kände att jag blev pappa efter några månader som vårdledig. För då hade jag en stark anknytning till min dotter och jag visste hur vi fungerade ihop. Efter det har jag haft ett mycket gott förhållande till mitt barn, ett sådant som jag önskar att många andra pappor skulle ha möjlighet att utveckla redan då barnet är riktigt litet.



Oscar Lehtinen


Kolumnisten driver också en pappablogg, http://pappa.ratata.fi



Publicerad 02.07.2011 kl. 12:24

Att hitta den rätta kepsen

Ibland funderar man lite hur folk tänker då de inte tänker.

Nyligen var jag ute på jakt efter en keps till dottern. Vi gick in till Lindex där de hade kepsar för småbarn. Jag frågade expediten om de hade kepsar. Hon visade mig vänligen mina alternativ.

En röd Hello Kitty keps

En pink keps

En keps med hjärtor på

En rosa keps med katten Jansson på

Sen gick hon. Jag tittade på kepsarna. Måste jag faktiskt välja mellan dessa??? Har dom faktiskt inte vanliga kepsar som jag inte börjar må illa av?

Jag titta lite runt. På en annan hylla hittade några olika kepsar som alla var mera skate-keps aktiga. De var alla av lite olika färg och mönster. Varför hade inte expediten inte visat mig dessa?

Sen såg Kiara den blåa kepsen jag tittade på och sa "HA DEN". Då var det klart. Vi tog kepsen, betalade och gick. Inga rosa kepsar den här gången.

Finns det lag på att min dotter skall klä sig som en söt liten flicka med rosa kläder prydda med hjärtor? Isåfall tillämpar jag pojk-lagen på henne med skate-kepsar och häftiga t-skjortor.



Andra kläd funderingar berörande Lindex: Den nya bloggen

/Oscar
Publicerad 23.05.2011 kl. 21:39

Hur länge får föräldrar vara borta?

Så var valborg och första maj över. Hoppas ni alla haft ett lyckat veckoslut. Jag har spenderat mitt veckoslut i Helsingfors och Borgå. I Borgå var vi på ett bröllop och då hade mina föräldrar hand om flickan. Det som jag här om kvällen började fundera över var, hur lång tid kan ni ha ert barn på sköt hos någon annan? Jag har läst någonstans att tumregel är att lika många år som barnet är gammal får man vara borta i dagar. Alltså i vårt fall 2 dagar men hur gör ni? Följer ni samma tumregel?

/Oscar
From una dia de la parque
Publicerad 02.05.2011 kl. 22:43

Om att bli avskedad...

Precis för en stund sedan satt jag och Katarina i all sköns ro och såg på Eddie Izzard och hans fantastiska utläggning om hur päron mognar, när Katarina plötsligt säger: “Hej! Känn efter! De va int någo bubblor”.

Så, jag sätter min hand på hennes mage och genast får jag sparken av Myran. Vilken känsla alltså! Myran lever och rör på sig. Från ingen rörelse alls till hårda sparkar och slag. Varifrån fick Myran plötsligt alla dessa krafter?

It’s alive... ALIVE!!!

_Simon


P.S. Bilderna från senaste ultraljudet finner ni nedan.

P.P.S. Vi frågade faktiskt om könet och som svar fick vi... Före jag berättar vad vi fick för svar så måst jag bara berätta om hur bra dessa sjuksköterskor är på att använda ultraljusapparaten. Såhär ungefär låter de (sköterskorna alltså): “Här kan ni se hjärtat som pulserar, där är alla fyra kamrar. Det ser riktigt bra ut. Där kan ni se den-där-artären (som egentligen heter något som jag bara inte vet) och alla fingrar på högra handen”. Efter det fortsätter sjuksköterskan med att typ berätta om de enskilda hårstråna på kroppen, hur hammaren och städet i örat verkar utvecklas normalt samt en massa annat som är för smått för att egentligen kunna urskiljas. När vi sedan frågar vad för kön Myran har, svarar de: “Jag kan nog inte riktigt se. Antingen är det där blygdläppar eller så är det det-där-bandet-som-löper-över-testiklarna” (typ). Hur som helst så ville int Myran sära på benen på beställning, vilket bådar gott... Nu till bilderna!



En punkare med attityd...



...eller en piraya som simmar bort från ET. Som att stöpa nyårslyckor!

D.S.
Publicerad 06.04.2011 kl. 23:09

Visst är det jobbigt när frun är gravid?

I snart 21 veckor har jag varit tvungen att tömma katternas sandlåda. Varje dag! 21 veckor, fattar ni det? Det betyder typ 147 dagar. Dessutom har jag ännu 19 veckor kvar av detta (som man i Pernå brukar kalla) skitdon [ɧiːtduːn].

Med två katter och i medeltal två kissklumpar och en kakka per katt och dag så blir det 1120 klumpar kattpiss och 560 lass kakka under en graviditet. Detta bara för att katter påstås kunna sprida sjukdomar som kan vara skadliga för fostret.

Att det kan vara tungt att vara en blivande pappa!

_Simon




No, you don’t!
Publicerad 04.04.2011 kl. 14:13

Once upon a time in Vaasa Trailer

Så är det dags att presentera trailern till årets troligtvis bästa film. Det var inte lätt att samla ihop casten till denna film och en person var vi tvungna att hämta tillbaka från döden. Men efter en aning övertalande så fixade det sig vilket var tur. Vi ville ju inte använda hans bror (de e såå nittiotal).

Men för att inte dra ut det här längre. Här kommer den ultimata super trailern!
/Oscar

 

Once upon a time in Vaasa from Oscar Lehtinen on Vimeo.

Publicerad 31.03.2011 kl. 08:44

Han, hon eller hen?

Nu är vi halvvägs. Idag fyllde Myran 20 veckor jämt, så nu är det bara hälften kvar. Skrämmande hur fort tiden går.

Imorgon skall vi på ultraljud nummer två. Då kan vi möjligtvis få veta om Myran har snopp eller snippa (om Myran är en pojke eller flicka får väl hen själv avgöra när den tiden kommer). Saken är den att jag inte är säker på om jag vill veta vad för kön Myran har. Till en början var jag av den åsikten att det absolut inte spelar någon roll ifall jag vet det eller inte, men nu känns det som om det kunde vara lite intressant att veta. Det är så mycket som känns osäkert och som jag inte vet hur det skall ordna sig, så kanske också små bitar information kan få det att kännas lättare.

Oberoende om jag får veta vad Myran har mellan benen vet jag inte om jag vill berätta det vidare åt bekanta. I så fall lär vi väl bara få ljusblå eller ljusröda kläder och vad är väl tråkigare än det? Å andra sidan kanske jag kunde berätta fel kön vidare... :)

Spelar det någon roll om man vet vad för kön barnet har? Vill/ville du veta vad ditt barn har för kön? Varför gör alla (också jag) så stor grej av det?

_Simon


P.S. Ska passa på att göra lite reklam för vad som verkar vara en helt fantastisk utställning av Heidi Lunabba. Hoppas att jag hinner besöka den innan den försvinner...



Så länge barnet leker och är glatt...

D.S.
Publicerad 29.03.2011 kl. 18:52

Tatuera ditt barns namn

Diskussionen har förts nu som då här och där bland föräldrar jag stött på. "Skulle du kunna tatuera ditt barns namn på din kropp någonstans?" Svaret kan jag ge genom att visa min arm. Personligen tycker jag att det är tatueringen jag aldrig kommer att ångra. Dock skulle jag aldrig tatuera min frus namn eller någon annan persons namn på mig. Men mitt barn är mitt ansvar och min största kärlek.

Så nu vill jag kasta bollen till er sida av planen, vad tycker ni? Skulle ni kunna tänka er eller har ni redan tatuerat ert/era barns namn på er kropp?


Såhär ser min tatuering ut. Simpel och smakfull men dock ännu inte färdig.


/Oscar
Publicerad 21.03.2011 kl. 08:19

Tidigare inlägg om de försvunna barnen

Orsaken att jag postade det tidigare inlägget var reaktionen av en spontan handling. Jag hjälper gärna då barn är bortsprunga eller liknande. Senare dök info upp om att situationen troligtvis är mer invecklad än facebookgruppen påskiner. Jag vet inte om detta är sant men för att inte såra någon eller bidra till något valde jag att ta bort inlägget.

god fortsättning på veckoslutet!
/Oscar
Publicerad 19.03.2011 kl. 22:30

Pappa Oscar får mera jobb

Ni som läst min presentation i högra kanten kan säkert hålla med om att jag har en massa smått på gång. Nu kom det lite till smått i min resumé. Fick igår ett mail från folkhälsan där de funderade om jag är intresserad att börja skriva kolumner för dem. Jag tyckte det lät intressant och roligt så jag tog emot jobbet direkt.

Så nu skall det börja skrivas om att vara pappa för folkhälsan tidningen också. Det är inte så många kolumner men åtminstone får jag dela med av min syn på saker där med. Dock kan man ju alltid fråga sig varför just jag skall berätta om att vara pappa. Kanske för att jag tycker det är roligt att dela med mig av det jag känner för att förhoppningsvis skapa diskussion eller åtminstone tankar.

Ha en bra dag!
a jump
Publicerad 18.03.2011 kl. 09:41

Att bygga en korv

Igår på kvällen var jag en duktig blivande pappa. Katarina har redan en tid nämnt att hon har obekvämt att sova på sida (egentligen är det Myran som inte tycker om det av någon anledning) och att det inte fungerar för henne att sova på rygg hela natten (för att inte tala om på mage). Igår kunde jag hjälpa till. Jag byggde en korv. Inte en jaktkorv eller balkankorv som farsan brukar skriva om, utan en korv av ett ihoprullat täcke som hon kan ha i famnen medan hon sover. Den fungerade. Hon sov gott och jag kände mig stolt för att ha gjort hennes liv lättare.

Om det finns någon annan blivande pappa som vill rädda sin kvinnas nattsömn så har jag instruktioner för hur man gör en dylik korv här:
1. Tag ett täcke.
2. Rulla ihop det på längden (alltså börja i ena kortändan).
3. Färdigt.

_Simon
Publicerad 15.03.2011 kl. 16:15

Dagens ord: Ventrilokvili (?)

Före jag var gravid trodde jag att jag skulle prata med magen hela tiden. Tissla och tassla om ett och annat, skvallra om vad fånigt alla kompisar gjort under dagen, sjunga en sång då och då eller bara läsa högt ur Liftarens guide till galaxen.

Men magen växte sakta men säkert till sig. I olika böcker kunde jag läsa att Myrans öron utvecklats så att hen verkligen kunde höra något, men ingenting fick jag ur mig. Vad skulle jag säga åt en mage, egentligen? Ju mer jag funderade desto större prestationsångest fick jag. ALLA roliga och bra pappor i ALLA filmer (nu talar vi alltså rom-coms) talar med sin gravida frus mage. Jag vill också vara en rolig pappa som i filmerna!

Till sist måste jag helt enkelt sluta försöka, för det blev alldeles för pinsamt. Så gott som genast jag slutade försöka så kunde jag börja prata med Myran. Inte blir det så ofta som jag trodde i början och inte sjunger jag åt Myran nästan alls. Nu har jag lånat Liftarens guide till galaxen (alla sex böckerna i trilogin) från biblioteket, så kanske jag kan börja högläsningen från den (tror dock att Katarina inte gillar det hemskt mycket). Kanske blir det något mer konkret att prata med senare när jag också kan känna att där finns någon.

Vad borde man tala med sitt ofödda barn om?
Vad får man säga och finns det något man inte får prata om med barnet?
Vad är den bästa tekniken?

Själv siktar jag in ungefär fem cm under napan (om man sätter in nästippen i napan så borde munnen vara ungefär i rätt höjd för livmodern och fostret, problemet här är att orden man säger blir grötiga om man inte håller tillräckligt med avstånd).


Såhär ser magen som jag pratar med ut för tillfället.

Under mina korta samtal med Myran märkte jag ett intressant fenomen i min frus napa. Om hon för övrekroppen åt ena hållet så rör sig bottnen (stumpen) av napan åt andra hållet. Om hon gungar av och an så ser det lite ut som en pendel. Den har väldigt högt hypnotiserings- och underhållningsvärde men är samtidigt lite freaky, på ett roligt sätt. Är detta normalt?


_Simon
Publicerad 07.03.2011 kl. 20:27

Pappan från Colombia

Dagen då jag fick veta att jag skulle bli pappa blev precis lika glad som alla andra pappor blir då de har försökt få barn och lyckas. Men dagen då jag för första gången fick hålla mitt eget barn var lyckan större än någonsin. En av de första meningarna jag sade var, “nu har jag en riktig släkting”.

Jag har aldrig tyckt att det är viktigt att ha blodssläktingar eller brytt mig om att jag inte ser ut som resten av min familj och släkt. Jag är adopterad och stolt över det. Mina vänner har heller aldrig tänkt på att jag ser annorlunda ut och flera har sagt att jag är mer finlandssvensk än de själva. Detta har resulterat i att jag alltid känt mig hemma här i Finland och aldrig ifrågasatt min familjs eller vänners kärlek till mig.

Då min dotter och hennes mamma fick komma hem från BB började jag sakta tro att det var sant, jag hade blivit pappa. Då den tanken blev en del av vardagen började intresset till mitt förflutna i Colombia växa mer och mer. Jag började även förstå hur stort vägskäl mitt liv var i då jag blev adopterad som ungefär 1 år gammal till familjen Lehtinen , min mamma och pappa.

Jag satte mig ner en dag med min mamma och pappa då jag var på besök och sade att nu är jag färdig att titta igenom den där mappen ni har om hela mitt förflutna och adoptionsprocessen. Den ända information som fanns om min familj var väldigt kort och koncist sammanfattat. Min mamma var sjuk och kunde inte ta hand om mig så min syster fick göra det, för min far bodde med en kvinna som var handikappad och kunde inte ta hand om oss båda. Detta resulterade i att min syster förde mig till ett barnhem där jag hade en chans att bli adopterad och få ett bättre mer stabilt liv.

Då jag läste texten kände jag först inte så mycket men desto fler gånger jag läste den och desto mer jag började tänka på saken så var det överraskande tungt att få veta om sitt förflutna. Jag konstaterade att jag måste åka tillbaka till Colombia för att uppleva gatorna i Popayán. Jag vet inte om jag behöver träffa gamla släktingar, men jag behöver andas luften som kunde ha varit en del av min vardag.

Resan är ännu inte gjord men tanken om resan dyker upp varje vecka. Oftast då när jag nattar mitt barn eller ser mitt barn leka. Det är dom stunderna som jag känner att jag måste åka tillbaka till Colombia, för att sedan komma tillbaka till Finland och fortsätta försöka göra mitt barns liv lika underbart som min mamma och pappa Lehtinen har gjort det för mig.


Oscar Albeiro Lehtinen
Vuxna internationellt adopterade i Finland r.f.


Famo och Kiara sjunger och spelar
Publicerad 06.03.2011 kl. 17:38

Detta är en blogg riktad till föräldrar och blivande föräldrar. Var så vänlig och kommentera på inläggen för att skapa en bättre diskussion! Skribenter för denna blogg är: Oscar Lehtinen studerande vid Åbo Akademi i Vasa med inriktning på special pedagogik. Jag har jobbat som ungdomsledare i några år för Korsholms kommun. Nu kör jag ungdomsbussen för SÖU och fungerar som chat person på slutapanta.fi chatten. Jag är även utbildad Folkhälsans Sexsnackare och svarar på frågor gällande sex och samlevnad på tidningen EOS. Simon Kaustell studerar vid ÅA i vasa och extraknäcker som guide på Österbottens museum. Utöver det sjunger jag i kör och nördar mig så gott det går. (bild kommer senare) Vid behov, kontakta oss på: oscar.lehtinen@gmail.com simon.kaustell@gmail.com

Senaste kommentarer

25.11, 00:28Pappabloggaren Oscar av Sophie
11.08, 20:13Den studerande pappan (ur Tidningen Folkhälsan) av Ida Hummelstedt-Djedou
09.08, 20:04Tatuera ditt barns namn av Anni
17.06, 14:12Att hitta den rätta kepsen av lillemors.wordpress.com