Familjeparasollet bjuder in till PAPPA-frukost i Vasa

Familjeparasollet bjuder in till PAPPA-frukost

för Dig som är Pappa – med barn i någon ålder

Kom på en god frukost, samtala kring faderskap,
dess utmaningar & glädjeämnen!

Fredagar kl. 7.30-9.00

en gång i månaden våren 2011

18.2, 18.3, 15.4, 13.5, 10.6

vid Hotell Astor i Vasa

Fråga eller anmäl dig (senast onsdagen innan)
Ulrika Vestergård-Denward tfn 044 788 1090
e-post: ulrika.vestergard@folkhalsan.fi

Välkommen!

Träffarna – med frukost - är gratis och ordnas av den riksomfattande
föreningen Familjeparasollet som har Projekt PAPPA.

Konceptet med frukostträffar för pappor
har utvecklats vid Folkhälsans förbund r.f.

Publicerad 04.03.2011 kl. 10:10

Work in progress


I väntan på att något skall hända så har man ju gott om tid (tror jag iallafall nu!) att fundera på saker och ting. Till exempel kan jag ibland sitta och fundera över vad jag skall säga åt den första pojk- eller flickvännen som mitt barn släpar hem, om jag skall betala för körkortet eller låta ungen stå för kostnaderna själv osv. På något vis känns det inte så aktuellt ännu, kanske jag borde försöka fokusera på mer närliggande händelser?

Jag tror inte ens vi har valt namn ännu. Jag skriver tror, därför att vi nog diskuterat namnalternativ men antagligen inte slagit fast något ännu. Men vad som är ännu viktigare än barnets riktiga namn är vad man skall kalla krabaten innan den föds. Babyn känns fel eftersom den inte ännu är en bebis (dessutom är det knepigt om man skall skriva det med ay eller ei), Fostret låter allt för medicinskt, Vårt blivande barn är ännu mer fel än Babyn, Han/Hon går inte eftersom vi inte vet (vill veta?) könet och Den/Det känns för opersonligt. Vi valde att köra med arbetsnamnet Myran. Så när jag i framtiden skriver om Myran så vet ni vad jag menar.


Nu följer sneak peek nummer två:


Nomen est omen: Märk de starka käkarna!


Bis später,

_Simon



P.S. Varför det blev Myran kan jag återkomma till i samband med det förhoppningsvis kommande inlägget om Myrans riktiga namn (Det inlägget får ni vänta på i ytterligare 24 veckor, minst), men så blev det iallafall.


P.P.S. Jag tycker om parenteser. D.S.
Publicerad 02.03.2011 kl. 17:54

Här är jag, bloggare nummer två!

Blivande pappa, klasslärarstuderande och bortkommen.

Jag har i skrivande stund haft 15 veckor på mig att vänja mig med tanken att bli pappa, men har fortfarande inte förstått vad som händer (månne det någonsin klarnar?). För ett par veckor sedan var vi på vår första ultraljudsgranskning, det var första gången jag överhuvudtaget insåg att där verkligen finns något i min frus livmoder. Visst visste jag ju om att där var något, men att verkligen få se med egna ögon hur den lilla krabaten viftade på armarna och sparkade med fötterna. Och att höra hjärtslagen, de som har hört det ljudet glömmer nog inte det i första stunden.


Nu en bild:



Skalbaggen till höger är egentligen ett huvud (med hjärna), mikrofonen nertill är vänster arm samt hand och fläcken på andra sidan är höger arm.

Mera senare,

_Simon
Publicerad 24.02.2011 kl. 10:05

Pappaträff idag i Helsingfors

Vidarebefogar informationen från Projekt Pappa

Projekt Pappa välkomnar er på pappaträff idag mellan 17:30 och 19:30 på svenska familjcentret i Helsingfors.

Publicerad 21.02.2011 kl. 10:56

Pappavänligt företag (lånat från Projekt Pappa)

Pappavänligt företag
Vi arbetar som bäst med att göra ett verktyg för arbetsgivare genom vilken de kan mäta sig själva som Pappavänligt företag. An efter som processen fortskrider kommer vi att publicera mera information. Intresserade kan kontakta projektledare Niki Hamro 040-3776461.

Varför ska företag vara pappavänligt?
1) Nyttan för arbetsgivaren betonar konkurenssituationen om kvalificerad arbetskraft (”the business case for work and family arrangements”, Susan Lewis, 1999)

2) Den anställdas välmående – att se Jobb och Familj som en del av större helhet betonar sätt att framgångsrikt och hållbart kombinera kraven och önskemålen för både jobb och familj. Leder till konstruktiv behandling av jobb/familj-konflikter på arbetsplatsen  (Andersen & Koch, 2000)

3) Hållbar utveckling som ger samhällelig nytta (Charlotta Niemistö, 2010)

Är ditt företag pappavänligt?
Projekt PAPPA kommer inom kort att erbjuda arbetsgivare möjligheten att utvärdera sig själva med hjälp av en webbenkät. An efter som processen går vidare uppdaterar vi sidan.

Källa: http://www.familjeparasollet.com/pappa/foretag/

Publicerad 17.02.2011 kl. 09:28

Pappa info - Baby bio 17.2.2011

Projekt Pappa går på Babybio 17.2 på Kinopalatset i Helsingfors. Filmen som visas är "Burlesque" (som alternativ visas också "Meet the Parents: Little Fockers").

Vi träffas 10.40 nära huvudingången (inne). Biljetter fås från Finnkinos försäljningsställen till priset 6.80€.

Alla är välkomna med, sprid gärna ordet till pappor som kunde tänkas vara intresserade. Notera att den övre åldersgränsen för babyn på Babybio är två år.

Mera information hittas på: http://www.finnkino.fi/news/vauvakino


Publicerad 09.02.2011 kl. 11:57

Pappor som reser i arbetet

Det finns en del pappor som är tvungna att resa en hel del i arbetet och vara borta längre tider. Finns det någon som vill berätta hur det är? Eller kanske svara på mini-intervjun?

Eminem är en som reser och förkarar hur han känner


Och också sångaren i Bullet for my Valentine förklarar sina känslor i den här sången.

Tyvärr kan får vi inte dem att svara på mini-intervjun.
Publicerad 02.02.2011 kl. 13:58

Mammapappa.com

Dom nya sidorna är klara! Gå in och kolla genom att klicka på bilden!

Publicerad 01.02.2011 kl. 12:49

Svenska familjecentret i Helsingfors

Program februari 2011
Här!





http://www.hel.fi/hki/Sosv/sv/Verksamhetsenheter/Familjecenter/familjecenter_manadsprogram
Publicerad 01.02.2011 kl. 08:46

Veckans Pappa - Hemmapappan

Pappa (31 )till Adam (6½) och Molly (1).

Hurdan pappa upplever du att du är eller kommer att bli?
Det beror ju lite på vad man lägger i ord som "klassisk" t.ex... Men jag skulle nog inte klassa mig som en "klassisk" pappa.

Med Adam pluggade jag första året, så jag var hemma mycket, kanske lite för mycket eftersom jag idag inte har någon magister examen

Eftersom jag fick så mycket tid med Adam så hade jag i vilket fall som helst valt att vara hemma mycket även med Molly, men kanske inte så mycket som jag varit nu. Jag har en bra relation till båda mina barn och jag är väldigt engagerad i allt som har med dem att göra.

Jag antar att det gör mig till en "hemmapappa"

Jag är ingen auktoritär förälder och är något av en hobbyanarkist själv. Jag har väldigt svårt för situationer där någon förväntar sig att jag ska agera på ett visst sätt "bara för att" (till min chefs stora förtret). Därför så gillar jag Jesper Juuls böcker väldigt mycket, där handlar det inte om att sätta upp gränser och regler för barnet, utan mer att man sätter upp gränser och regler för sig själv, vilket för mig verkar betlydligt vettigare och mer rättvist. Dvs "Du får inte blåsa i visselpipan" vs. "Jag får ont i öronen när du blåser i visselpipan så nära mig" (Han får alltså blåsa i sin visselpipa så mycket han vill, men jag informerar honom om hur jag känner och eftersom han älskar och respekterar mig lika mycket som jag älskar och respekterar honom så låter han bli att göra det på ett sätt som stör mig).


Uppfostran
Vad är det viktigaste?
Jag ogillar verkligen ordet uppfostran eftersom jag kopplar ihop det med en uppfattning att barn måste formas för att bli "riktiga människor" vilket jag inte alls håller med om. Jag är övertygad om att dom är, och har mer potential att bli, "riktiga människor" än oss vuxna eftersom dom ännu inte hunnit genomgå så mycket uppfostran.

Men om vi delar upp det i två delar som i alla fall ligger nära; vad jag vill att barnen ska lära sig under sin uppväxt och vad jag gör för att de ska lära sig det, så tycker jag att det allra viktigaste är respekt. Om de växer upp och respekterar sig själva och andra så kommer allt annat gratis.

Jag tror att "metoder" som upprepning (tjat), olika skamvrå-varianter (bestraffning) osv.. hämmar barnets inlärning, medan barn per automatik snappar upp precis allt som en förälder gör och säger fram till tonåren. Så genom att respektera mina barn, mig själv och andra i omgivningen så är jag övertygad om att det kommer gå bra.

Varför?
varför respekt - som sagt så kommer allt annat automatiskt om man grundar med respekt. Jag tycker att det är ganska oviktigt att mina barn "gör som jag säger" så länge de respekterar mig och respekterar det jag säger.

varför inte uppfostran - Jag är övertygad om att de flesta försök att medvetet forma ett barn leder till att barnet upplever att det inte duger som det är och får dålig självkänsla. Låter man däremot barnet växa upp i sin egen takt och lära sig genom att se hur andra agerar i olika situationer, tillsammans med stöttande, förstående och kärleksfulla föräldrar, så kommer barnet växa upp med en god självkänsla och vara väldigt välanpassat till det samhälle och den kultur det växer upp i. Om man försöker "uppfostra" sitt barn genom bestraffning och tjat så komme barnet endast lära sig två saker; [Jag duger inte i mina föräldrars ögon] och [Om pappa ser att jag gör "fel" så bestraffar han mig, det är bäst att han inte ser att jag gör "fel"] (och pappan som då uppfattar att barnet drastiskt minskat sina "fel" tycker att det funkar kanonbra och märker inte att barnet bara passar på att göra "fel" när ingen som bestraffar finns i närheten).


Traditioner och vanor
Vilka traditioner/vanor vill du föra vidare till dina barn?

Har nog tappat många traditioner, men jag hoppas att vi tillsammans kommer bygga upp nya i familjen. Jag tycker att storhelgerna är ganska viktiga, men exakt hur de firas är ganska öppet för min del, bara man gör det med familjen.

Jag skulle vilja läsa julevangeliet på julafton, men det blir aldrig av. Är inte religiös av mig, men jag tycker att det skulle vara en mysig tradition.

Jag tycker att hela familjen ska äta tillsammans. Det är sällan man gör saker gemensamt hela familjen, så den tiden tycker jag är viktig.


Vilka vill du inte för vidare?
Jag har väldigt lite kontakt med mina föräldrar och syskon.

Sen har vi i våran familj börjat med något som jag stör mig på... Det är i stort sett omöljigt att bara säga "jag går till affären, hej då". Det har blivit en lång process av att någon lämnar vårt hem, jag tror det är sällan man lyckas klämma sig ut innan man sagt "hej då" 4-5 gånger.
Inget allvarligt problem direkt, men det kan vara lite irriterande när man är sen till tåget och man inte kommer fram till dörren.

Varför?
Det skulle kännas fruktansvärt om min relation till mina barn skulle bli likadan när de flyttar hemmifrån.


Barnen eller det kommande barnen
Vilka rädslor har du?
Det jag är mest rädd för är att de blir osäkra. Jag är och har varit ganska osäker på mig själv och jag vet vilket handikap det kan vara.


Vilka känslor väcker barnen i dig?
Stolthet. Jag är otroligt stolt över mina barn. Jag kan inte förstå hur jag dels varit med att skapa två så underbara personer, och dels att jag på över 6 år inte lyckats förstöra vår son

Lugn. Det kan ta bort en hel del av stress och prestationsångest från t.ex. jobbet. Oavsett vad som händer så vet jag att det finns två som alltid kommer att älska mig och se upp till mig.


Vilka tankar väcker barnen i dig?
Oj, jag tänker alldeles för mycket... Jag tänker på deras beteende, om de verkar lyckliga och trygga, jag tänker på hur andra (t.ex. dagisfröknar, morfar, ect.) påverkar dem när jag inte är med. Jag tänker på saker som jag vill göra för dem.


Vad har du för förväntningar?
Jag har nog inte så mycket förväntningar, men en hel del förhoppningar. Jag hoppas tllexempel att min sons intresse för "bilar som luktar bensin" (raggarbilar) avtar... Jag hoppas att han fortsätter ha lätt att skaffa vänner, att han fortsätter vara omtänksam, att han vidareutvecklar sitt musikintresse och intresse för att rita...



Publicerad 31.01.2011 kl. 12:51

Veckans Pappa - gillar att kramas

Pappa (34) till två töser, 2,5 respektive 4,5 år.

Hurdan pappa upplever du att du är?
En fråga man förmodligen skulle kunna skriva ett par sidor om men svaret får kortas ner avsevärt här. Jag tror inte att jag kan klassificera mig som någon speciell pappa-typ. Jag är pappan som barnen älskar när man gör saker tillsammans med dom och som de tycker illa om när jag är sträng, haha.

Som förälder älskar jag att vara tillsammans med kidsen. Det är fantastiskt underhållande att sitta och lyssna på de små när de leker ihop eller bredvid varandra. Klokhet efter klokhet trillar konstant ur deras munnar ”Nä, hon får inte äta så många skumtomtoar, då blir hon tjock och fet!” Jomantackarliksom!

Samtidigt är jag nog den i hushållet som har mest tålamod med kidsen de dagar då allt inte flyter lika smidigt och gnället når en upp över öronen. Eller tja, i mitt fall rinner det av mig och det är en förmåga som jag verkligen uppskattar.

Mitt ord är lag och det vet de små om. Jag är uppfostrad på det sättet och ser i mig själv att jag gör likadant med mina barn som min farsa gjorde mot mig. Det är lite ”lagt kort ligger” över det hela. Barnen vet om att om jag kommer och säger något så backas det alltid upp av handling. Tycker faktiskt att det fungerar väldigt väl.

De bästa stunderna är på kvällen när det är nattning. Brukar lägga mig mellan tjejerna och läsa en godnattsaga. Tar väl 15 minuter ungefär och därefter lägger jag den minsta i hennes säng varpå jag får gå in och lägga mig bredvid stora tjejen tills hon somnat. Allt som allt tar väl proceduren en trekvart men det är de bästa minutrarna på hela dagen.


Uppfostran
Vad är det viktigaste?
Det är ingen enkel sak att sätta fingret på en enskild sak som är viktigast vad gäller uppfostran. Uppfostran är väl snarare summan av allt som händer i våra liv och vad som kommer ut i slutändan är förhoppningsvis två välanpassade tjejer med verktyg att ta sig an vuxenlivet med två stolta föräldrar som backar upp i vått och torrt.

Seriöst, jag tror inte att man ska övertänka det här med uppfostran utan att det i mångt och mycket räcker med att vara en närvarande förälder som ger mycket kärlek och uppmärksamhet. Allt annat faller sig liksom naturligt. Men för att vara lite konkret så skulle jag nog summera det som kärlek, närvaro, rutiner, tydlighet och dialog.

Varför?
För att det ger trygghet och det är väl bra i Lilla Landet Lagom? Skojar bara. Jag önskar att mina tjejer växer upp som två tänkande och ifrågasättande individer som klarar av att stå på egna ben när det blåser. Kan jag och min fru ge dom detta så kommer det nog att gå bra för dom.


Traditioner och vanor
Vilka traditioner/vanor vill du föra vidare till dina barn?
Att det är viktigt med närhet och att man kan prata om allting. Är det något jag trycker på hemma så är det dialog och kommunikation. Att gå omkring och hålla saker för sig själv har jag testat i yngre dagar och inget bra kan komma av det.

Och att kramas mycket.

Vilka vill du inte för vidare?
Äta framför tvn. Ett jäkla okynne.

Varför?
Det är en dålig vana helt enkelt. En som jag inte riktigt har kommit ur själv, haha.


Barnen eller det kommande barnen
Vilka rädslor har du?
Jag lever nog för mycket i nuet för att gå omkring och oroa mig. Sen är barnen fortfarande så små att jag inte riktigt har hunnit bygga upp några specifika rädslor inför framtiden. Dock, kan väl vara lite väl beskyddande ibland men det är förhoppningsvis bara ett sundhetstecken. Hoppas jag.

Vilka känslor väcker barnen i dig?
Lycka. Att sitta och titta på barnen när de leker ger mig alltid ett stort fånleende och jag inser hur oviktigt all skit är som man bär med sig.

Vilka tankar väcker barnen i dig?
Är det något man funderar över så är det nog hur deras utveckling ser ut, vilka relationer de bygger och hur de ser ut och formas.

Vad har du för förväntningar?
Jag hoppas att man kan bygga vidare på far/dotter-relationen så att de fortsätter att tycka om en.
Publicerad 24.01.2011 kl. 08:48

Projekt Pappa information

Projekt PAPPA ordnar följande pappaträff måndagen 24.1 på Svenska Familjecentret i Helsingfors mellan klockan 17.30 och 19.30. Välkomna med!

Publicerad 21.01.2011 kl. 14:08

Bloggläsare

Jag har en lista på samtalsämnen som jag kan ta upp i denna blogg.
Men vad jag nu funderar är. Vad skulle NI vilja läsa om eller diskutera?

Kom gärna med förslag!
Publicerad 21.01.2011 kl. 09:32

Pappors bemötande på rådgivningen

“Du behöver ju inte vara här varje gång”, sa rådgivningstanten till pappan. “Det räcker att du kommer då och då”.        
http://svenska.yle.fi/program/visa_blogg.php?pid=lordax&bloggid=lordax_familjeliv&id=10001615

Personligen upplevde jag att jag blev ganska väl bemött på rådgivningen i Vasa. Jag fick vara med, jag fick ta del av diskussionen och rådgivningstanten tittade även på mig då hon talade. Det ända jag inte alls förstod var varför det ända rådet jag någonsin fick upprepade gånger var att “du skall vara förstående” och “ditt jobb är att stöda”.

För mig var dessa råd helt självklara. Det som dock inte var självklart var, hur jag skulle stöda och “vem bryr sig om mig om jag börjar må dåligt”? Men dum som jag var teg jag och var enbart förstående och stödande istället för att fråga vem som bryr sig om mig om jag börjar må dåligt och hur jag skall vara stödande.

Jag tror faktiskt jag lyckades rätt bra att vara stödande och förstående eftersom vi tillsammans hittills har lyckats uppfostra och sköta om vår lilla flicka riktigt bra.

Hur känner ni att ni blev bemötta på rådgivningen?
Farsans juveler berättar hur han kände på sin blogg här
Publicerad 18.01.2011 kl. 10:09

Veckans Pappa - bor på en bondgård för att kunna leva mer miljövänligt

Leif (39) från Västra Sverige är far till två barn. En dotter på 6 år och en son på 4 år. Strax före vi fick vårt första barn tog vi den praktiska konsekvensen av ett gammalt ideologiskt beslut. Vi flyttade till en gård vi köpt med en uttrycklig strävan efter att leva miljövänligare och äta bättre. Vi är alltså utflyttade förortsbarn själva. För 30 år sedan hade vi fått stämpeln ”gröna vågen”, idag ses vi nog främst som medvetna och ganska politiskt och miljömässigt radikala av vår tidigare omgivning. I vår nuvarande omgivning smälter vi in hyfsat bra, förutom att vi är högutbildade vilket inte är så vanligt i vår trakt.

Vi strävar efter att vara konsekventa, ärliga och rättvisa i vår uppfostran. Målet är att våra barn skall bli ”bra”, självständiga, kritiska och ärliga människor. En konkret sak vi tillämpar är att aldrig säga emot den andra föräldern inför barnen, barnen skall veta att de får samma besked oavsett vilken förälder de vänder sig till. Jag tror att det undviker förvirring samt skapar en trygghet. Förhoppningsvis gör det barnet mindre manipulativt.

Vi försöker integrera barnen så mycket som möjligt i gården och våra liv. Barnen skall förstå hur saker och ting hänger samman. De skall inte vara rädda för döden, de skall veta att kött är delar av djur – inte röda klumpar man köper i ett tråg från affären. Att respektera och känna till djur, natur och ekologiska sammanhang är något som är allt mer främmande för en allt större del av befolkningen, det är synd. Vi vill ge våra barn en bas där de känner till detta. Så snarare än att hålla på en massa traditioner så försöker vi överföra grundläggande värderingar kring miljö och respekt till våra barn. Ett sätt att visa respekt för släkten är dock att ställa upp på en del familjehögtider. Däremot försöker vi undvika de högtider som drivs av kommersiella intressen. Julklappar försöker vi hålla på en rimlig nivå och vi försöker få barnens far- och morföräldrar att inte köpa en massa skit utan sådant som ändå behövs eller åtminstone är utvecklande.

Jag drog mig rätt mycket för att skaffa barn. Var 33 när vi fick vårt första. Detta beror på att jag har en grundläggande skepsis till mänsklighetens överlevnadsmöjlighet. Jag ser inte hur vi skall kunna fortsätta utarma jordens resurser på det vis vi nu gör eller för den delen fördela dem så snett som nu sker utan att något radikalt/katastrofalt kommer att komma ut av det hela. En hel värld kan helt enkelt inte baseras på tillväxt. Det håller inte i längden. Att sätta ett barn till världen i en så osäker framtid kändes inte bra. Men samtidigt. Man måste hoppas. Sätta tilltro till att det kommer att gå bra. I det perspektivet skaffade vi barn och ändrade vårt liv.

Leif hittar du på http://lipoptena.blogspot.com/
Publicerad 17.01.2011 kl. 12:16

Detta är en blogg riktad till föräldrar och blivande föräldrar. Var så vänlig och kommentera på inläggen för att skapa en bättre diskussion! Skribenter för denna blogg är: Oscar Lehtinen studerande vid Åbo Akademi i Vasa med inriktning på special pedagogik. Jag har jobbat som ungdomsledare i några år för Korsholms kommun. Nu kör jag ungdomsbussen för SÖU och fungerar som chat person på slutapanta.fi chatten. Jag är även utbildad Folkhälsans Sexsnackare och svarar på frågor gällande sex och samlevnad på tidningen EOS. Simon Kaustell studerar vid ÅA i vasa och extraknäcker som guide på Österbottens museum. Utöver det sjunger jag i kör och nördar mig så gott det går. (bild kommer senare) Vid behov, kontakta oss på: oscar.lehtinen@gmail.com simon.kaustell@gmail.com

Senaste kommentarer

25.11, 00:28Pappabloggaren Oscar av Sophie
11.08, 20:13Den studerande pappan (ur Tidningen Folkhälsan) av Ida Hummelstedt-Djedou
09.08, 20:04Tatuera ditt barns namn av Anni
17.06, 14:12Att hitta den rätta kepsen av lillemors.wordpress.com