Den studerande pappan (ur Tidningen Folkhälsan)

Publicerad 02.07.2011 kl. 12:24
Ingen är färdig att bli pappa, inte ens den dag då man håller sitt eget barn i famnen för första gången. Att bli pappa är en process som kan ta olika lång tid. Oftast märker man inte att man blivit pappa förrän man kan se tillbaka och konstatera att man faktiskt har blivit det.

De första månaderna och kanske året är den tid då mamman skapar ett förhållande till barnet och pappan hjälper till så gott det går och där han kan. Eller så var det för mig. Då jag inte var hemma studerade jag eller jobbade. Det här var stundvis väldigt tung för hela familjen men min fru och jag hade bestämt att då moderskapsledigheten är slut får jag ta över där hemma och hon får återvända till arbetslivet.

Som studerande hör man till de fattigaste i Finland. Man får studiepenning och bostadstillägg. Då man får barn får man inte längre bostadsbidrag utan måste ansöka om allmänt bostadsstöd. Förutom studiestödet och bostadsstödet får man barnbidrag och vårdbidrag med tillägg, om man bestämmer sig för att vara hemma med barnet efter moderskapsledigheten i stället för att ha barnet på daghem. Man känner sig nästan rik då man får alla dessa bidrag – utan dem skulle det inte vara möjligt att skaffa barn i det här livsskedet.  

I januari 2010 slutade jag jobba och inledde min karriär som studerande hemmapappa. Min fru började då jobba i treskift på ett gruppfamiljedaghem. Hon valde skiftarbete för att hon då skulle vara hemma på dagarna ibland så att jag skulle hinna studera.

Men av studerandet blev det inte så mycket. Barnet tog all uppmärksamhet och under den här tiden sov hon dåligt vilket gjorde att jag tidvis var väldigt trött på dagarna. Jag erkänner att jag hade sett alltför optimistiskt på mina möjligheter att hinna studera. Efter bara en kort tid som vårdledig fick jag konstatera att jag nu satsar på barnet och låter studierna komma på andra plats.

I början av min tid som hemmapappa skötte jag barnet ganska mekaniskt. Jag kollade på klockan när vi skulle gå ut och leka i parken och när vi skulle gå hem och börja laga mat så att vi skulle hinna äta i rätt tid och ta dagsvilan i rätt tid. Efter en tid blev jag mer avslappnad, trots att jag ännu anser att rutiner är viktiga.

Då vi var tillsammans satsade jag till hundra procent att vara med min dotter och kom därför inte alltid ihåg att tvätta, städa och diska utan lekte istället med henne. Eftersom hon alltid har älskat att ordna och stapla saker så var det det vi gjorde största delen av tiden, om vi inte läste böcker som var hennes andra stora intresse.

Ibland åt vi lunch i skolan med vänner och lyckades kombinera barnets sovtid med någon föreläsning. Då fick hon sova utanför klassrummet. Ibland fick hon också vara med på en lektion. Att ta med sina barn på universitetsföreläsningar är inte uppskattat av alla och det kan vara bra att fråga av sin föreläsare om det är okej. Jag studerar specialpedagogik på pedagogiska fakulteten i Vasa och vill tro att våra föreläsare kanske har extra stor förståelse.

Överlag var attityden till att jag var studerande och förälder väldigt positiv. Många tyckte att det var fint att jag tog mig tid att vara hemmapappa och att jag var lyckligt lottad som kunde vara det. Det är inte lika lätt att slita sig från en arbetsplats för en längre tid, menade de.

I september 2010 återgick jag till mina studier på heltid och vår dotter började på dagis – vilket hon älskade. Dagisplatsen är gratis för oss låginkomsttagare och nu framskrider studierna i betydligt snabbare takt. Jag har också mer utrymme för mig själv, men ofta konstaterar jag att vårdledigheten var en av de viktigaste tiderna i mitt liv. Den möjlighet att knyta an till min dotter som jag hade under mina nio månader hemma har haft stor betydelse för det speciella band som finns mellan mig och henne. Min tid hemma gjorde vår familj till en ännu starkare familj.

Dessutom har jag fått vara den förälder som vet bäst, vilket kan vara skrämmande. Det händer så lätt att man går omkring och tillrättavisar sin partner fast man borde ge utrymme också för hennes och barnets samhörighet.

Så när jag nu ser tillbaka på min dotters två första år i denna värld och frågar mig själv när jag blev pappa, är mitt svar att jag kände att jag blev pappa efter några månader som vårdledig. För då hade jag en stark anknytning till min dotter och jag visste hur vi fungerade ihop. Efter det har jag haft ett mycket gott förhållande till mitt barn, ett sådant som jag önskar att många andra pappor skulle ha möjlighet att utveckla redan då barnet är riktigt litet.



Oscar Lehtinen


Kolumnisten driver också en pappablogg, http://pappa.ratata.fi



Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver?
Tack för ett fint inlägg – det sjuder är känsla och omtanke Det är en sak som du skriver som jag funderat en del på ”Många tyckte att det var fint att jag tog mig tid att vara hemmapappa och att jag var lyckligt lottad som kunde vara det. Det är inte lika lätt att slita sig från en arbetsplats för en längre tid, menade de.” Jag antar att kommentaren handlar om män/pappor? Jag undrar varför detta verkar vara en så rådande åsikt bland många – att det är så svårt att slita sig från arbetsplatsen? Det verkar finnas en uppsjö av orsaker varför pappan inte kan vara hemma ”det är omöjligt ekonomiskt” ”det är så svårt att hitta en vikarie för mig” ”jag har ett projekt som verkligen behöver mig” osv. Samma argument hör man ju aldrig då man pratar om mamman som skall vara hemma i minst 9 månader. Och samma argument borde ju vara precis lika gällande i mammans fall. Och oberoende om mamman eller pappan är hemma så påverkar det väl på samma sätt familjens ekonomi, ifall det inte år så att tex. mamman är arbetslös. Men om vi utgår från att båda är i arbetslivet. Så varför finns de så många orsaker varför pappor har så svårt att ”slita” sig från arbetsplatsen. Och vad menar man med ”slita sig från”. Man skulle kunna tolka det så att de inte vill bort – slita sig – från något som de heldre gör? Men om vi utgår från att det bara är ett klumpigt uttryck ”att slita sig” så vad kunde det då bero på att så få pappor blir hemma med barnen under föräldraledigheten? Kan det vara så att det fortfarande inte skapats en norm om pappor som är hemma? Är det så att pappor inte vågar vara hemma i rädsla för vad andra män skall säga, vad de skall säga på arbetsplatsen? Jag har ett skrämmande exempel från en kompis arbetsplats där en av hans kollegor valde att bli hemma. Korridorsnacket var allt annat än förstående, det sades tex. ”detta kommer nog att kommas då det diskuteras befodringar”. Och det blev också så att de arbetsuppgifter som fanns före han åkte på arbetsledigt inte fanns kvar mera då han kom tillbaka – omstruktureringar. Han fick börja arbeta med ett mindre krävande och mångsidigt jobb. Kanske det är skräckexempel som detta som gör att så få pappor stannar hemma en längre tid? I Sverige är det helt annorlunda, där verkar det vara som om pappor är stolta då de kan vara hemma. Det är helt vanligt att en pappa ”rycker ut” från arbetsplatsen då barnet blivit sjukt. Det är inte alltid mamman som åker hem eller stannar hemma några dagar med barnet. I Sverige har man kanske mycket mera redan skapat en norm och uppsättning värderingar som uppskattar pappans involvering. I vår familj har vi bestämt att dela på föräldraledigheten. Vi tycker båda att det skulle vara konstigt om jag inte skulle vara hemma med vårt barn under första året. Och jag tycker inte heller att mamman skall ha ensamrätt på barnet under första året – ifall det inte föreligger några medicinska skäl förstås. Partnern är hemma de första 5 månaderna och jag följande 5 månader, så från 18 december till 28 maj är jag hemmapappa. Och jag kommer att vara lika stolt över det som man kan läsa ut från ditt inlägg att du varit. Och jag berättar åt precis alla jag frå möjlighet att jag skall göra det. Och visst har jag fått en del konstiga blickar. Men jag brukar också vara besvärlig och fråga av andra pappor varför de inte varit hemma. Ganska sällan vill någon prata om det – men genom att vara tyst om saken så tror jag inte det skapas en ny inställningar till att vara hemmapappa.
förbryllad31.07.11 kl. 00:15
Jättefint skrivet, så direkt ur hjärtat så alla borde läsa det, pappor som mammor!
Ida Hummelstedt-Djedou11.08.11 kl. 20:13

Detta är en blogg riktad till föräldrar och blivande föräldrar. Var så vänlig och kommentera på inläggen för att skapa en bättre diskussion! Skribenter för denna blogg är: Oscar Lehtinen studerande vid Åbo Akademi i Vasa med inriktning på special pedagogik. Jag har jobbat som ungdomsledare i några år för Korsholms kommun. Nu kör jag ungdomsbussen för SÖU och fungerar som chat person på slutapanta.fi chatten. Jag är även utbildad Folkhälsans Sexsnackare och svarar på frågor gällande sex och samlevnad på tidningen EOS. Simon Kaustell studerar vid ÅA i vasa och extraknäcker som guide på Österbottens museum. Utöver det sjunger jag i kör och nördar mig så gott det går. (bild kommer senare) Vid behov, kontakta oss på: oscar.lehtinen@gmail.com simon.kaustell@gmail.com

Senaste kommentarer

25.11, 00:28Pappabloggaren Oscar av Sophie
11.08, 20:13Den studerande pappan (ur Tidningen Folkhälsan) av Ida Hummelstedt-Djedou
09.08, 20:04Tatuera ditt barns namn av Anni
17.06, 14:12Att hitta den rätta kepsen av lillemors.wordpress.com